Konsten

”Jag vill hitta in i arkitekturen. Utsmyckningen blir en förlängning av byggnaden – det upplevs som att den kommer ut ur materialet”

– Carina Seth Andersson, Formgivare

Den konstnärliga utsmyckningen av de nya kvarteren görs av formgivaren Carina Seth Andersson, känd för sina glas och keramikarbeten i gränslandet mellan konstindustri och hantverk. Hennes uttryck beskrivs ofta som avskalat funktionellt med tidlösa former som får liv från subtila detaljer och spel med proportioner. Med element hämtade från klassiska ånglok skapar hon ett omkring 4×4 meter stort reliefverk på den fasad som vetter mot parkstråket samt bänkar i betong i husens entréer, med spår av samma tema.

Carinas inspiration och tanke bakom verket i Lokstallarna

– Jag kände att jag ville hitta en tydlig anknytning till platsen för det större projektet Lokstallarna, en anledning till att det ser ut på ett visst sätt. Därför började jag med att studera olika typer av lok och tåg och fastnade särskilt för gamla ånglok, med sina pipor och skorstenar; ja, de ser verkligen ut som när man ritar ett gammalt tåg.

Men det blir inte figurativt eller skalenligt, utan jag har valt ut olika delar och gör en mer abstrakt tolkning av dem. Jag kommer att jobba med silhuetter från olika formelement som sedan sätts ihop till ett mönster och får en relief. Det blir lite samma effekt som hos korrugerad plåt, väldigt enkelt, där det kan uppstå ett fint skuggspel mellan formerna beroende på varifrån ljuset kommer.

Huvuddelen av verket kommer troligen att gjutas i betong men jag har också med detaljer i olika metaller – en platta i massiv brons och ett ventilationsgaller som görs i mässing eller koppar. Jag tänker att de olika metallerna kommer att bete sig lite som en japansk teburk; man köper den helt skinande blank men med tiden mörknar materialet och börjar skifta i olika nyanser.

 

 

Vad tycker du är viktigt när det kommer till konst och
formgivning i offentliga miljöer?

– Det är viktigt för mig att det jag gör inte konkurrerar med arkitekturen. Utsmyckningen ska inte lysa eller skrika högst utan förhöja platsen på ett naturligt sätt. På så vis blir utsmyckningen en förlängning av byggnaden – det upplevs som att den kommer ut ur materialet – vilket också gör att de olika delarna åldras på samma sätt.

Utsmyckningar kan absolut tillföra något till platsen, men kan också kännas överflödiga. De kan förstärka och förhöja eller bara vara en dekor, men för min del vill jag gärna underordna mig omgivningen, och jag vill också att det blir ganska tidlöst. Det är en utsmyckning som ska finnas länge och därför har jag valt att förhålla mig nära till den plats där jag arbetar. Jag vill hitta in i material och arkitektur.

Det känns fint att det finns en anledning till att det här kvarteret står just här och inte i någon annan del av staden, så det ville jag verkligen ta fasta på. Väggen vetter ut mot Norra stationsparken vilket gör att man kommer att kunna se den från flera håll och förhoppningsvis uppleva den lite olika under dagen beroende på hur solen står.

Vad blir det för utsmyckning på insidan av husen?

– I entrén finns det tankar om bänkar där jag hoppas att reliefmönstret ska få gå igen men i en lite annan form. Man ska känna att det finns en anknytning mellan ute och inne men utan att det blir övertydligt. Det blir en helgjuten, monumental bänk som bryter av fint mot den kalksten som ligger i trapphuset. Det blir en sittplats men också en yta för att ställa ifrån sig saker i väntan på hissen.

Du jobbar ju vanligtvis i skärningspunkten mellan hantverk och industriell design. Tar du med dig det även i ett sådant här projekt?

– Jag är väldigt analog av mig när jag jobbar och har ritat upp en 4×4 meter stor ruta i min ateljé där jag testar olika former för relieferna, i papper eller vad som helst, för att se vad som fungerar och känns relevant. Så det kommer absolut finnas en känsla av hantverk. Mitt original skapas för hand och gjuts sedan av i betong, vilket ger en industriell men samtidigt analog känsla. Jag vill att det ska skeva lite, det måste finnas något som stör, även om formen är stram. Annars blir det statiskt.

I allt jag gör finns det en viss enkelhet, eller kanske självklarhet. Det gäller både bruksföremål och objekt. Vid första anblick kan formen vara väldigt enkel men det finns alltid något som skevar och skaver en aning. Ofta handlar det om proportioner och hur man sätter ihop saker. Den där balansgången bråkar jag med hela tiden. Det kan gärna vara stramt men får aldrig bli tråkigt. Därför är handen och hantverket så viktigt för mig.

Men det blir inte figurativt eller skalenligt, utan jag har valt ut olika delar och gör en mer abstrakt tolkning av dem. Jag kommer att jobba med silhuetter från olika formelement som sedan sätts ihop till ett mönster och får en relief. Det blir lite samma effekt som hos korrugerad plåt, väldigt enkelt, där det kan uppstå ett fint skuggspel mellan formerna beroende på varifrån ljuset kommer.